Hm, har läst olika trådar på familjeliv nu från 13-15 åringar som undrar hur dom kan bli gravida, hur får man sin pojkvän att ändra sig för att han inte vill ha barn osv!

Vad är det med alla j*vla tonåringar? "Jamen dom på unga mödrar klarar ju det!"...."Jamen jag läste den och den bloggen och dom klarar ju det!" - För det första så är det mer än hälften av dom i Unga Mödrar, Teen Mom, 16 And Pregnant som förlorar sina barn till socialen eller försummar barnen sjukt mycket! Dom får det inte att gå ihop varje månad, lämnar ansvaret på sina föräldrar och så vidare. Vad är det dom har klarat av?

Och detta med bloggandet. I sin blogg skriver man en del saker, men man lägger inte upp sitt liv i detaljer. Vad vet vi om den där mamman har det så enkelt som det ser ut? Hon kanske väljer att enbart skriva om mys stundera framför tvn med sin son eller dotter, eller dom fina promenaderna i vagnen eller hur det gick att lämna barnet på dagis. Men mer än vad det står i bloggarna vet vi faktiskt inte. Och när vi kollar på alla dessa program om unga mammor, så ser vi även där bara en liten,liten,liten del av deras liv.

Det har blivit ett mode att vara ung förälder. Varför? Dom flesta verkar tro att det är en docka vi talar om, det är ju sååååå gulligt med bebisar! Och då kan dom skylta med vagnen på stan och visa upp sitt sötaaaa lilla gossetroll!

Men dessa ungar glömmer bort resten. Detta är vad dom ser, men missade trotsåldern och så mycket mer.

Jag undrar hur dom flesta unga mammor är när deras barn är äldre. Är det lika roligt och gulligt då? Nej det tvivlar jag starkt på.

Den dagen du kan gå åt sidan och sätta någon annan än dig själv i centrum är du mogen nog att bli mamma. Den dagen du förstår vad det innebär - att man måste ha en fungerande ekonomi, eget boende och en allmänt trygg och stabil miljö till ditt barn, då är du mogen nog att bli mamma. När du vet att det inte varje dag kommer att bli en dans på rosor, men att du är beredd att ta dom värsta dagarna med ditt barn, och offra allt för den. Då kan man börja tala om att skaffa barn!

Där var en tjej på femton år som sa i stil med "Asså mamma och pappa behöver ju inte betala mer än för mig, jag har ju mitt barnbidrag". Jo för 1050 kr kan du ju köpa dina saker, blöjor, välling, kläder och allt vad barn nu behöver. Eller inte.

Sådana kommentarer är brist på mognad, och ett gott tecken på att man inte är redo.

Men det är så fruktansvärt skrämmande hur vissa tonåringar tänker.

Gör ditt barn en tjänst och fixa utbildning och ett stabilt liv innan ni sätter den/dom till världen! Då är du en bra förälder!

Det är ledighet i tio veckor nu. Jag är fri, för nu. Jag kämpade och kämpade, gick emot sjukdomar och gav mig fan på att klara av skolan. Ta studenten, som blivit uppskjuten två år totalt. Dem enda som verkligen såg att jag kämpade var egentligen närmsta familjen, min pojkvän och jag! Erkänner att jag har mer frånvaro än andra, men jag har också slitit mig ur sängen med enorma smärtor i magen för att jag gav mig fan på att dom inte skulle få chans att klaga! Så här sitter jag nu med bra betyg förutom i ett ämne, och är stolt över mig själv.:) Nu ska jag vila mig i tio veckor så jag är redo inför praktikåret, och jobba på hotellet. Jag har liksom bestämt mig för att klara även det. Nästa sommar är det min tur att ta studenten.;)

Inte alla vet vad det är för fel på mig. Jag har Endometrios, och diagnosen har jag haft sen två år tillbaka. Det är en kronisk kvinnosjukdom som orsakar enorma smärtor och man kan bli steril. Detta är någonting som sitter i äggstockar, äggledare och så vidare. Jag försöker lära mig att leva med sjukdomen, men alltid gör den värsta delen sig påmind. Men inte ska den få ta ifrån mig min familj. Jag ska bli gravid!

Jag är även Bipolär. Bipolär typ 2. Går på mediciner och kämpar med även det. Försöker ta mig upp på fötter igen efter den värsta depression jag någonsin har haft, där hela min värld rasade samman - varför? Det vet jag inte. Så är det att vara bipolär. Jag räknar inte med mig själv, jag litar inte på mig själv - ingen tar mina planer på allvar. Igår kunde jag bestämma med dig att vi ska umgås och ha så himla roligt. Idag kan jag ringa/messa och säga att jag inte kan/vill/orkar. Ligga och gråta i sängen och må illa av panikångest.

En gång var jag riktigt uppåt. Jag var toksnabb i skolan och gjorde tio sidor i matteboken på en halv timme. Visste inte ens jag kunde den delen av matten! En förklaring och jag gjorde rubbet - helt rätt också. Jag gjorde ett helt häfte (tjockt) i Administration på en lektion. Detta krävs mycket datorarbete, läsa i böcker och tänkande. Inget svårt för mig då.

Jag hjälpte till med allting hemma, ingen behövde be mig. Blev besatt av att städa och att det skulle vara kliniskt rent. Satte mig i soffan efter att ha diskat, var själv hemma då, och ser lite smulor på mattan. Får fullständig panik och sket i serien jag skulle se och dammsugade där...och resten av lägenheten. Jag var vaken hela natten. Det är nämligen såhär att jag ibland inte sover på grund av detta. Hjärnan går på helvarv hela tiden och tankarna är i en enda röra, man vill göra saker hela tiden. Men kroppen är helt utsliten.

Efter en vecka sa det stopp. Jag gick ner, rakt ner i ett stort jävla hål. PANG!

Var hemma ifrån skolan i en hel vecka, och led fruktansvärt av panikångest, "vanlig" ångest, självmordstankar då och då. Givetvis var det min bipolaritet. Så här e det ju alltid.

Jag hade varit hemma en vecka som sagt. Men på den veckan hade ingen av mina skolkamrater lyckats komma ikapp mig i ämnena. Jag gjorde inget hemma, men jag låg före allihopa ändå.

Men jag var inte där.

När jag är överaktiv i skolan, kan ingen räkna med mig. Snart kommer jag vara sjukanmäld och ingen vet hur länge.

Jag går på Psykiatrin, och jag får medicin för detta. Lamotrigin 300mg... Patetisk medicin för den hjälper inte på mig.:)

Och just nu är jag bara sjukt irriterad på min överläkare, för han envisas ännu med den här medicinen, medan jag bara vill ge upp skiten!

Går även på Visanne - en hormonbehandling - som är till för min Endometrios.

Jag har två fruktansvärda sjukdomar, för ingen av dom kan jag kontrollera!:o

Men jag & alla andra har alltid vetat att något inte stämmer med mig.:)