Hm, har läst olika trådar på familjeliv nu från 13-15 åringar som undrar hur dom kan bli gravida, hur får man sin pojkvän att ändra sig för att han inte vill ha barn osv!

Vad är det med alla j*vla tonåringar? "Jamen dom på unga mödrar klarar ju det!"...."Jamen jag läste den och den bloggen och dom klarar ju det!" - För det första så är det mer än hälften av dom i Unga Mödrar, Teen Mom, 16 And Pregnant som förlorar sina barn till socialen eller försummar barnen sjukt mycket! Dom får det inte att gå ihop varje månad, lämnar ansvaret på sina föräldrar och så vidare. Vad är det dom har klarat av?

Och detta med bloggandet. I sin blogg skriver man en del saker, men man lägger inte upp sitt liv i detaljer. Vad vet vi om den där mamman har det så enkelt som det ser ut? Hon kanske väljer att enbart skriva om mys stundera framför tvn med sin son eller dotter, eller dom fina promenaderna i vagnen eller hur det gick att lämna barnet på dagis. Men mer än vad det står i bloggarna vet vi faktiskt inte. Och när vi kollar på alla dessa program om unga mammor, så ser vi även där bara en liten,liten,liten del av deras liv.

Det har blivit ett mode att vara ung förälder. Varför? Dom flesta verkar tro att det är en docka vi talar om, det är ju sååååå gulligt med bebisar! Och då kan dom skylta med vagnen på stan och visa upp sitt sötaaaa lilla gossetroll!

Men dessa ungar glömmer bort resten. Detta är vad dom ser, men missade trotsåldern och så mycket mer.

Jag undrar hur dom flesta unga mammor är när deras barn är äldre. Är det lika roligt och gulligt då? Nej det tvivlar jag starkt på.

Den dagen du kan gå åt sidan och sätta någon annan än dig själv i centrum är du mogen nog att bli mamma. Den dagen du förstår vad det innebär - att man måste ha en fungerande ekonomi, eget boende och en allmänt trygg och stabil miljö till ditt barn, då är du mogen nog att bli mamma. När du vet att det inte varje dag kommer att bli en dans på rosor, men att du är beredd att ta dom värsta dagarna med ditt barn, och offra allt för den. Då kan man börja tala om att skaffa barn!

Där var en tjej på femton år som sa i stil med "Asså mamma och pappa behöver ju inte betala mer än för mig, jag har ju mitt barnbidrag". Jo för 1050 kr kan du ju köpa dina saker, blöjor, välling, kläder och allt vad barn nu behöver. Eller inte.

Sådana kommentarer är brist på mognad, och ett gott tecken på att man inte är redo.

Men det är så fruktansvärt skrämmande hur vissa tonåringar tänker.

Gör ditt barn en tjänst och fixa utbildning och ett stabilt liv innan ni sätter den/dom till världen! Då är du en bra förälder!

Jag bara väntar och väntar på att min efterlängtade iPhone 4s ska komma på posten! Det är två veckor sedan nu jag förlängde mitt abonemang och fick en mobil på köpet. Det skulle ta 2-4 veckor eftersom att dom inte fanns hemma förtillfället.

Men vad jag längtar!!!! 

Igår brast allting för mig. Ångesten greppade tag rejält om mig och en liten grej från min pojkväns sida fick allt att bli ännu värre. Skulle jag reagera likadant om allt var bra?

Var på toaletten och fällde ett par tårar, och kände hur bröstkorgen blev tung, och luften var inte lätt att andas in. Tankarna på att inte orka med livet mer var enorma. Nej hur länge ska man palla detta? Jag vet inte. Vill inte fortsätta såhär. Vill bli fri ifrån detta som tynger mig.

Igår firades min bror, som fyller 12 år på Onsdag. Mitt i firandet får jag ångest och måste kämpa för att hålla god min. För min brors skull. Jag lyckades men på kvällen var jag helt slut med en sprängande huvudvärk. Vill gråta hela tiden och höll mig inne idag.

Min pojkvän och bror skulle ut och spela fotboll. Jo jag tyckte inte det var passande väder men mådde också så sjukt dåligt psykiskt... Dom har varit borta länge nu, och här hemma sitter jag och är jätte ledsen. Känner både att jag förlorade nästan tre timmar med dom men samtidigt att jag inte hade kunnat släpa mig ut ändå.

Vilket deprimerande inlägg, men jag var bara tvungen att få skriva av mig. Kanske finns där en räddande ängel någonstans som ser och förstår.

Ja jisses. Jag har ju helt glömt bort att lägga upp bilder från min lillebrors skolavslutning!:)

På bilderna är det jag & min lillebror!!!:)

Jag förstår verkligen inte vad det är för fel på vissa människor.

Löften och tomma ord. Det kan alla ge. En äkta vän VISAR att han/hon är det. Jag ger inte mycket för ord längre, hur vackert det än kan låta. Och löften? Åt helvete med dom.

Jag är så besviken, arg och ledsen rakt igenom på en person som påstått sig vara min vän i 6 år, men uppenbarligen så är hon definitivt inte det!

Min älskade kattbebis Tino, var jag för ett par månader sedan tvungen att lämna bort. Till henne. Detta var helt emot min vilja och jag bara grät av sorg. Tino var som min bebis, fast ett djur. Han gav mig glädje, lycka och många härliga skratt. Som ni vet har jag ett tufft liv med två djävuls sjukdomar som tär på mig. När jag låg i sängen och mådde som värst så var Tino alltid där! Han älskade att ligga på min mage, eller sidan om mig, eller vid mitt huvud och nosa och bita i mitt hår. Han stod alltid vid dörren som en hund varje gång jag kom hem. Men vi kunde inte behålla honom av många orsaker.

Då kommer min så kallade vän och erbjuder sig att ta emot honom, med löftet att vad som än händer kommer jag alltid att få information om honom. Om dom mot allting skulle behöva lämna bort honom någon gång skulle jag få vara delaktig och välja ny ägare!

Allmän information om hans utveckling, många bilder och många besök hemma hos dom blev jag lovad.

Idiot som jag är, så trodde jag verkligen på henne. Hellu, en vänskap på 6 år!

Men efter två månader glider hon ifrån mig. Och när jag ifrågasätter detta på ett schysst sätt, så bryter helvetet löst.

Allting var mitt fel, jag sket i dom, jag sket i hennes son, jag levde i min egna lilla värld och bu bu bu!

Jag stod helt paff och läste alla katastrof sms.

Kortfattat får jag veta av min andra vän att Tino skulle väck, men min vän tar då sitt tillfälle, för att rädda Tino och tar emot honom. Min så kallade vän säger dock att hon inte kommer berätta någonting för mig, och snälla berätta inte du någonting heller! Hon är en jävla hora, så hon ska inget veta om Tino.....

Min vän..... vän som hon är! Hade högtalare på i telefonen under hela samtalet, och jag hörde allt.

Efter det får jag all information ifrån min vän, istället för från hon som tog emot Tino från början.

Idag får jag veta av min vän att Tino flyttar dit om några timmar.

Jag är så orolig för honom, detta är ju inte hans första flytt och det tog lång tid innan han kände sig hemma och självsäker igen i sitt nya hem. Nu måste han göra om allting.

Jag är glad att min vän tar emot honom, min bebis! Min bebis ska inte växa upp i en miljö hos patetiska människor!

Så vänner. Vad är det?

Den som visar att hon är det. Hon ger dig inte tusen löften och tomma ord. Hon ställer upp och gör saker för att finnas där. Hon lyssnar. Hon säger ärligt när man kanske har fel, för att hjälpa en på rätt spår. Hon nickar inte med dig i allt du säger, bara för att du vill höra det.

När jag tänker efter var min så kallade vän raka motsatsen till en vän. Dessutom ville hon ha bekräftelse och om jag ärligt sa vad jag tyckte, och det inte var vad hon ville höra, så bröt helvetet löst.

Vi bråkade gång på gång - lika många gånger förlät jag!

Men nu är det slut på detta.

Min vän är hon som tar emot min bebis nu. Hon har redan djur, och hon hade lika bra kunnat låta min så kallade vän genomföra sin plan från början. Men hon hjälpte Mig, och hon gav mig minsta information om min bebis och även om vad som blivit sagt.

Nu släpper jag taget om dig, efter 6 år. Sådana som du kan leva med råttorna i ett råttbo. Mer värd är du inte.

Hejsan.

Det blev aldrig mycket sömn för min del. Såg genom fönstret hur ljust det var, precis som jag ville,fast inte utomhus. Tänkte jag behövde ju inte skrämma slag på mamma när hon hör dörren slå igen eller märker att jag inte är här. Man har ju stuckit hemifrån förut!

Idag kommer min solstråle i alla fall. Mitt hjärta. Min riddare som räddade mig! Han kommer dessutom tidigare,eftersom att han jobbade hemifrån idag. Åh. Kanske kan han slå en stekpanna i huvudet på mig inatt,så jag somnar? Hihi.

Mitt hjärta sitter utanför kroppen. Här e han.♥

Det är ledighet i tio veckor nu. Jag är fri, för nu. Jag kämpade och kämpade, gick emot sjukdomar och gav mig fan på att klara av skolan. Ta studenten, som blivit uppskjuten två år totalt. Dem enda som verkligen såg att jag kämpade var egentligen närmsta familjen, min pojkvän och jag! Erkänner att jag har mer frånvaro än andra, men jag har också slitit mig ur sängen med enorma smärtor i magen för att jag gav mig fan på att dom inte skulle få chans att klaga! Så här sitter jag nu med bra betyg förutom i ett ämne, och är stolt över mig själv.:) Nu ska jag vila mig i tio veckor så jag är redo inför praktikåret, och jobba på hotellet. Jag har liksom bestämt mig för att klara även det. Nästa sommar är det min tur att ta studenten.;)

Inte alla vet vad det är för fel på mig. Jag har Endometrios, och diagnosen har jag haft sen två år tillbaka. Det är en kronisk kvinnosjukdom som orsakar enorma smärtor och man kan bli steril. Detta är någonting som sitter i äggstockar, äggledare och så vidare. Jag försöker lära mig att leva med sjukdomen, men alltid gör den värsta delen sig påmind. Men inte ska den få ta ifrån mig min familj. Jag ska bli gravid!

Jag är även Bipolär. Bipolär typ 2. Går på mediciner och kämpar med även det. Försöker ta mig upp på fötter igen efter den värsta depression jag någonsin har haft, där hela min värld rasade samman - varför? Det vet jag inte. Så är det att vara bipolär. Jag räknar inte med mig själv, jag litar inte på mig själv - ingen tar mina planer på allvar. Igår kunde jag bestämma med dig att vi ska umgås och ha så himla roligt. Idag kan jag ringa/messa och säga att jag inte kan/vill/orkar. Ligga och gråta i sängen och må illa av panikångest.

En gång var jag riktigt uppåt. Jag var toksnabb i skolan och gjorde tio sidor i matteboken på en halv timme. Visste inte ens jag kunde den delen av matten! En förklaring och jag gjorde rubbet - helt rätt också. Jag gjorde ett helt häfte (tjockt) i Administration på en lektion. Detta krävs mycket datorarbete, läsa i böcker och tänkande. Inget svårt för mig då.

Jag hjälpte till med allting hemma, ingen behövde be mig. Blev besatt av att städa och att det skulle vara kliniskt rent. Satte mig i soffan efter att ha diskat, var själv hemma då, och ser lite smulor på mattan. Får fullständig panik och sket i serien jag skulle se och dammsugade där...och resten av lägenheten. Jag var vaken hela natten. Det är nämligen såhär att jag ibland inte sover på grund av detta. Hjärnan går på helvarv hela tiden och tankarna är i en enda röra, man vill göra saker hela tiden. Men kroppen är helt utsliten.

Efter en vecka sa det stopp. Jag gick ner, rakt ner i ett stort jävla hål. PANG!

Var hemma ifrån skolan i en hel vecka, och led fruktansvärt av panikångest, "vanlig" ångest, självmordstankar då och då. Givetvis var det min bipolaritet. Så här e det ju alltid.

Jag hade varit hemma en vecka som sagt. Men på den veckan hade ingen av mina skolkamrater lyckats komma ikapp mig i ämnena. Jag gjorde inget hemma, men jag låg före allihopa ändå.

Men jag var inte där.

När jag är överaktiv i skolan, kan ingen räkna med mig. Snart kommer jag vara sjukanmäld och ingen vet hur länge.

Jag går på Psykiatrin, och jag får medicin för detta. Lamotrigin 300mg... Patetisk medicin för den hjälper inte på mig.:)

Och just nu är jag bara sjukt irriterad på min överläkare, för han envisas ännu med den här medicinen, medan jag bara vill ge upp skiten!

Går även på Visanne - en hormonbehandling - som är till för min Endometrios.

Jag har två fruktansvärda sjukdomar, för ingen av dom kan jag kontrollera!:o

Men jag & alla andra har alltid vetat att något inte stämmer med mig.:)