Det är ledighet i tio veckor nu. Jag är fri, för nu. Jag kämpade och kämpade, gick emot sjukdomar och gav mig fan på att klara av skolan. Ta studenten, som blivit uppskjuten två år totalt. Dem enda som verkligen såg att jag kämpade var egentligen närmsta familjen, min pojkvän och jag! Erkänner att jag har mer frånvaro än andra, men jag har också slitit mig ur sängen med enorma smärtor i magen för att jag gav mig fan på att dom inte skulle få chans att klaga! Så här sitter jag nu med bra betyg förutom i ett ämne, och är stolt över mig själv.:) Nu ska jag vila mig i tio veckor så jag är redo inför praktikåret, och jobba på hotellet. Jag har liksom bestämt mig för att klara även det. Nästa sommar är det min tur att ta studenten.;)

Inte alla vet vad det är för fel på mig. Jag har Endometrios, och diagnosen har jag haft sen två år tillbaka. Det är en kronisk kvinnosjukdom som orsakar enorma smärtor och man kan bli steril. Detta är någonting som sitter i äggstockar, äggledare och så vidare. Jag försöker lära mig att leva med sjukdomen, men alltid gör den värsta delen sig påmind. Men inte ska den få ta ifrån mig min familj. Jag ska bli gravid!

Jag är även Bipolär. Bipolär typ 2. Går på mediciner och kämpar med även det. Försöker ta mig upp på fötter igen efter den värsta depression jag någonsin har haft, där hela min värld rasade samman - varför? Det vet jag inte. Så är det att vara bipolär. Jag räknar inte med mig själv, jag litar inte på mig själv - ingen tar mina planer på allvar. Igår kunde jag bestämma med dig att vi ska umgås och ha så himla roligt. Idag kan jag ringa/messa och säga att jag inte kan/vill/orkar. Ligga och gråta i sängen och må illa av panikångest.

En gång var jag riktigt uppåt. Jag var toksnabb i skolan och gjorde tio sidor i matteboken på en halv timme. Visste inte ens jag kunde den delen av matten! En förklaring och jag gjorde rubbet - helt rätt också. Jag gjorde ett helt häfte (tjockt) i Administration på en lektion. Detta krävs mycket datorarbete, läsa i böcker och tänkande. Inget svårt för mig då.

Jag hjälpte till med allting hemma, ingen behövde be mig. Blev besatt av att städa och att det skulle vara kliniskt rent. Satte mig i soffan efter att ha diskat, var själv hemma då, och ser lite smulor på mattan. Får fullständig panik och sket i serien jag skulle se och dammsugade där...och resten av lägenheten. Jag var vaken hela natten. Det är nämligen såhär att jag ibland inte sover på grund av detta. Hjärnan går på helvarv hela tiden och tankarna är i en enda röra, man vill göra saker hela tiden. Men kroppen är helt utsliten.

Efter en vecka sa det stopp. Jag gick ner, rakt ner i ett stort jävla hål. PANG!

Var hemma ifrån skolan i en hel vecka, och led fruktansvärt av panikångest, "vanlig" ångest, självmordstankar då och då. Givetvis var det min bipolaritet. Så här e det ju alltid.

Jag hade varit hemma en vecka som sagt. Men på den veckan hade ingen av mina skolkamrater lyckats komma ikapp mig i ämnena. Jag gjorde inget hemma, men jag låg före allihopa ändå.

Men jag var inte där.

När jag är överaktiv i skolan, kan ingen räkna med mig. Snart kommer jag vara sjukanmäld och ingen vet hur länge.

Jag går på Psykiatrin, och jag får medicin för detta. Lamotrigin 300mg... Patetisk medicin för den hjälper inte på mig.:)

Och just nu är jag bara sjukt irriterad på min överläkare, för han envisas ännu med den här medicinen, medan jag bara vill ge upp skiten!

Går även på Visanne - en hormonbehandling - som är till för min Endometrios.

Jag har två fruktansvärda sjukdomar, för ingen av dom kan jag kontrollera!:o

Men jag & alla andra har alltid vetat att något inte stämmer med mig.:)